Jonas Lambert var ättling i fjärde led till Jean de Lambert, en invandrare i Sverige från Frankrike, troligen hugenott (protestant) som bosatte sig i Umeå. Uppgifterna om familjen, dess liv och Jonas Lamberts liv och arvet efter honom framstår som mycket bristfälliga, till stor del konstruerade i efterhand och till stor del mer saga än verklighet. Allt som står nedan måste därför tas med en nypa salt.

Familjen Lambert dominerade Umeå i slutet 1600-talet och byggde bland annat skeppsvarv. Tanken var att Jonas skulle fortsätta i sina förfäders spår, men Jonas var mer intresserade av sjöfart och

Familjemedlemmarna var i flera släktled guldsmeder i Umeå. 1630 är Johan (Jean) Lambert omnämnd som ägare av Nasafjälls silvergruva. Hans son Nils Johansson Lambert blev guldsmed i Umeå. Brodern Johan Bernt Lambert blev borgare och köpman i Umeå efter sin svärfar Johan Wenman. Hans fru Anna Margareta Wenman födde en son, Berndt Johan Lambert som övertog sin fars roll som en av Umeås dåtida samhällspelare. Bernt Johan gifte sig med en Wenman, Brita Jönsdotter Wenman. De fick sju barn. Ett av dessa barn var Jonas Lambert som troligen föddes kring 1765 (en del uppgifter säger kring 1770 eller exakt 1771)

Jonas Lambert valde att gå till sjöss. Han fick i sin ungdom jobb som skeppspojke på ett fartyg som seglade i Östersjön. Senare tog han tjänst i  Nederländerna där han enligt de flesta tillgängliga uppgifter så småningom blev sekond på ett holländskt kaparfartyg och slutligen kaparkapten. Han började dock troligen som anställd på nederländska skepp som trafikerade Nederländska Västindien och Guyana. Som kapare var han dock sannolikt mest aktiv i europeiska vatten med kaperi mot franska fartyg. Sjöröveriet mot Frankrike upphörde med freden i Utrecht 1713.

Av nederländska staten fick han (troligen) för utomordentliga tjänster en egendom i Demerara (då nederländskt, senare brittiskt, numera i Guyana) vid floden Essequibos utlopp i Atlanten. Han ska ha anlagt ett 20-tal plantager för odling av sockerrör, majs och kaffe och byggde dessutom egna fartyg för att frakta produkterna.

Lambert torde ha lämnat Guyana år 1723 (vissa uppgifter säger 1726). Därefter ska han ha bosatt sig i Amsterdam. Han drev där troligen en bodmerirörelse (lånade sjöfarare pengar på last och fartyg) och ägde en del fastigheter. Han dog i Amsterdam i slutet av 1720-talet eller enligt en del uppgifter mer exakt 1732. Han var ogift och hans närmaste anförvanter var fyra kvarvarande syskon i Sverige. Arvet efter honom har lett till en av världens tidsmässigt längsta arvstvister.

1735 kom den första underrättelsen från Holland till de svenska myndigheterna vari arvingar till den avlidne Wennman efterlystes. Uppsala magistrat svarade att ingen räknade släktskap med den omfrågade Wennman. Tur var det att kyrkoherdessonen Esaias Plantin från Umeå läste vid Uppsala då och underrättade umeborna och släkten Wennman i Umeå om miljon arvet.

6 maj 1740 legitimerade sig i Umeå rådhusrätten den avlidnes fyra syskon:

  • Rådmannen Johan Berndtson Lambert i Umeå
  • Fru Catharina Ask, gift med kyrkoherde i Lövånger
  • Fru Brita Avande, gift med en handlanden i Umeå
  • Fru Anna Huss, gift med kyrkoherde Huss i Njurunda.

Släktingarna uppdrog dock så småningom till den avlägsne släktingen Erik Haqvin Huss som var hovrättsnotarie vid Svea hovrätt att föra deras talan i Demerara.

Utrustad med fullmakter att lyfta eventuella arvsmedel reste Huss till Demerara. Han lyckades leta sig fram till Demerara, men när han väl befann sig där blev frestelsen honom för stark. En annan svensk fanns också på plats. Han hette Jonas Filén och kom ursprungligen från Ystad. Dessa två tycks ha delat arvet mellan sig. Båda två dog i Sydamerika. År 1802 verkar det som om Huss dog. Hans fru Sally och hans dotter Maria fick sannolikt det mesta av kvarlåtenskapen i Demerara i en mån det fanns nån. En systerson P.A.Ström, kapten vid Hälsinge regemente, ska eventuellt ha fått 100 000 gulden. Huss andel ska senare ha sålts av hans änka.

1822 dog Jonas Filén och hans arvtagare var brodern Paul Edvard Filén. Detta ledde till åtskilliga rättegångar där Lamberts arvingar inte hade någon framgång. Själva utrikesministern Wirsén reste till Demerara för att göra arvsskifte åt Filén. Hans del av plantagen ska ha köpts av Sir John Gladstone i Liverpool. En del av pengarna ska Paul Filén senare ha donerat till Uppsala universitet (Filenska testamentsfonden, eller P.E. Filéns Stipendiestiftelse).

Om uppgiften om Gladstone stämmer så bör Gladstone ha övertagit Huss del av plantagen som ersättning för en obetald skuld år 1812 och år 1816 köpt resten från Filén vilket inte stämmer överens med uppgifterna ovan. Plantagen gick under namnet Success och är en av historiens mest kända enskilda slavplantager på grund av slavupproret 1823. Det verkar ha varit den enda plantage Gladstone ägde i Demerara vid denna tid, 1834 ägde han fyra stycken,Vreedenhoop, Success, Wales och Vreedestein.

Demeraras plantager

Demeraras plantager