Kapare och pirater

Om sjörövare, pirater och kapare i svenska vatten och annorstädes

Kaparen Johan Lambert-Wenman

Jonas Lambert var ättling i fjärde led till Jean de Lambert, en invandrare i Sverige från Frankrike, troligen hugenott (protestant) som bosatte sig i Umeå. Uppgifterna om familjen, dess liv och Jonas Lamberts liv och arvet efter honom framstår som mycket bristfälliga, till stor del konstruerade i efterhand och till stor del mer saga än verklighet. Allt som står nedan måste därför tas med en nypa salt.

Familjen Lambert dominerade Umeå i slutet 1600-talet och byggde bland annat skeppsvarv. Tanken var att Jonas skulle fortsätta i sina förfäders spår, men Jonas var mer intresserade av sjöfart och

Familjemedlemmarna var i flera släktled guldsmeder i Umeå. 1630 är Johan (Jean) Lambert omnämnd som ägare av Nasafjälls silvergruva. Hans son Nils Johansson Lambert blev guldsmed i Umeå. Brodern Johan Bernt Lambert blev borgare och köpman i Umeå efter sin svärfar Johan Wenman. Hans fru Anna Margareta Wenman födde en son, Berndt Johan Lambert som övertog sin fars roll som en av Umeås dåtida samhällspelare. Bernt Johan gifte sig med en Wenman, Brita Jönsdotter Wenman. De fick sju barn. Ett av dessa barn var Jonas Lambert som troligen föddes kring 1765 (en del uppgifter säger kring 1770 eller exakt 1771)

Jonas Lambert valde att gå till sjöss. Han fick i sin ungdom jobb som skeppspojke på ett fartyg som seglade i Östersjön. Senare tog han tjänst i  Nederländerna där han enligt de flesta tillgängliga uppgifter så småningom blev sekond på ett holländskt kaparfartyg och slutligen kaparkapten. Han började dock troligen som anställd på nederländska skepp som trafikerade Nederländska Västindien och Guyana. Som kapare var han dock sannolikt mest aktiv i europeiska vatten med kaperi mot franska fartyg. Sjöröveriet mot Frankrike upphörde med freden i Utrecht 1713.

Av nederländska staten fick han (troligen) för utomordentliga tjänster en egendom i Demerara (då nederländskt, senare brittiskt, numera i Guyana) vid floden Essequibos utlopp i Atlanten. Han ska ha anlagt ett 20-tal plantager för odling av sockerrör, majs och kaffe och byggde dessutom egna fartyg för att frakta produkterna.

Lambert torde ha lämnat Guyana år 1723 (vissa uppgifter säger 1726). Därefter ska han ha bosatt sig i Amsterdam. Han drev där troligen en bodmerirörelse (lånade sjöfarare pengar på last och fartyg) och ägde en del fastigheter. Han dog i Amsterdam i slutet av 1720-talet eller enligt en del uppgifter mer exakt 1732. Han var ogift och hans närmaste anförvanter var fyra kvarvarande syskon i Sverige. Arvet efter honom har lett till en av världens tidsmässigt längsta arvstvister.

1735 kom den första underrättelsen från Holland till de svenska myndigheterna vari arvingar till den avlidne Wennman efterlystes. Uppsala magistrat svarade att ingen räknade släktskap med den omfrågade Wennman. Tur var det att kyrkoherdessonen Esaias Plantin från Umeå läste vid Uppsala då och underrättade umeborna och släkten Wennman i Umeå om miljon arvet.

6 maj 1740 legitimerade sig i Umeå rådhusrätten den avlidnes fyra syskon:

  • Rådmannen Johan Berndtson Lambert i Umeå
  • Fru Catharina Ask, gift med kyrkoherde i Lövånger
  • Fru Brita Avande, gift med en handlanden i Umeå
  • Fru Anna Huss, gift med kyrkoherde Huss i Njurunda.

Släktingarna uppdrog dock så småningom till den avlägsne släktingen Erik Haqvin Huss som var hovrättsnotarie vid Svea hovrätt att föra deras talan i Demerara.

Utrustad med fullmakter att lyfta eventuella arvsmedel reste Huss till Demerara. Han lyckades leta sig fram till Demerara, men när han väl befann sig där blev frestelsen honom för stark. En annan svensk fanns också på plats. Han hette Jonas Filén och kom ursprungligen från Ystad. Dessa två tycks ha delat arvet mellan sig. Båda två dog i Sydamerika. År 1802 verkar det som om Huss dog. Hans fru Sally och hans dotter Maria fick sannolikt det mesta av kvarlåtenskapen i Demerara i en mån det fanns nån. En systerson P.A.Ström, kapten vid Hälsinge regemente, ska eventuellt ha fått 100 000 gulden. Huss andel ska senare ha sålts av hans änka.

1822 dog Jonas Filén och hans arvtagare var brodern Paul Edvard Filén. Detta ledde till åtskilliga rättegångar där Lamberts arvingar inte hade någon framgång. Själva utrikesministern Wirsén reste till Demerara för att göra arvsskifte åt Filén. Hans del av plantagen ska ha köpts av Sir John Gladstone i Liverpool. En del av pengarna ska Paul Filén senare ha donerat till Uppsala universitet (Filenska testamentsfonden, eller P.E. Filéns Stipendiestiftelse).

Om uppgiften om Gladstone stämmer så bör Gladstone ha övertagit Huss del av plantagen som ersättning för en obetald skuld år 1812 och år 1816 köpt resten från Filén vilket inte stämmer överens med uppgifterna ovan. Plantagen gick under namnet Success och är en av historiens mest kända enskilda slavplantager på grund av slavupproret 1823. Det verkar ha varit den enda plantage Gladstone ägde i Demerara vid denna tid, 1834 ägde han fyra stycken,Vreedenhoop, Success, Wales och Vreedestein.

Demeraras plantager

Demeraras plantager

 

Port Royal

Port Royal på Jamaica är en av få städer i världen vars ekonomi under storhetstiden helt och hållet var baserad på piratverksamhet med tillhörande handel. Under storhetstiden, andra halvan av 1600-talet, var det Storbritannien rikaste besittning i Nordamerika. 1692 tog dock allt slut. Staden drabbades av en jordbävning som innebar att stora delar av bebyggelsen hamnade på havets botten.

Staden grundades 1518 av spanjorerna som 1509 börjat kolonisera Jamaica.  Ligger längst ut på en sandrevel som utgör ett naturligt skydd för det som idag är staden Kingstons hamn, också kallat Cagway Bay efter spanska Caguay, en förvrängning av ett taino-ord. Sandreveln kallades Cagway men heter idag Palisadoes. Det spanska nmanet på Port Royal var Caguay.

Spanjorerna förslavade ursprungsbefolkningen, tainofolket, på ön och startade sockerplantager. 1655 invaderade britterna Jamaica och erövrade hela ön inklusive Port Royal. Under den spanska tiden var Spanish Town (Villa de la Vega,eller Santiago de la Vega var det spanska namnet) huvudstad men efter britternas erövring av ön 1655 fungerade Port Royal som huvudstad, Spanish Town blev återigen huvudstad efter jordbävningen 1692.

Efter britternas erövring av Caguay kallades staden först Cagway, men snart blev namnet Port Royal vilket orten heter än idag. Britterna hade problem med trupper för att försvar ön och Port Royal så de bjöd 1657 in en grupp pirater som gick under namnet Brethren of the Coast (Kustbröderna) för att bli Port Royals försvarare mot att de fick använda Port Royal som bas för sina piraträder mot spanska fartyg och städer kring Karibiska havet. Namnet buckanjärer (buccaneers, boucaniers) fick de från en grupp som levt på ön Hispaniola som boskapsjägare men körts bort av spanjorerna. Många av de ursprungliga kustbröderna var fransktalande protestanter men även brittiska protestanter och allteftersom också spansktalande personer, förrymda slavar (svarta och ursprungsbefolkning) kom med tiden att tillhöra piraternas led.

Med inbjudan att använda Port Royal som bas följde också att piraterna fick officiella kaparbrev och alltså blev piraterna beskyddade av den brittiska staten på samma sätt som Gathenhielm skyddades av den svenska staten. Förutom Port Royal var ön Tortuga i närheten av den stora ön Hispaniola centrum för kaparnas och piraternas verksamhet.

Port Royal blev centrum för en mycket lukrativ verksamhet. Handelsmännen på orten försåg spanska städer med varor samtidigt som de finansierade pirater och kapare som plundarde städerna och spanska fartyg. Plundringen av spanska fartyg gjorde att de spnska städerna fick brist på varor som då fick köpas av handelsmännen i Port Royal till höga priser. Det var som alla kan förstå en mycket lönsam maffiaverksamhet som Port Royals invånare ägande sig åt. Även nederländska och franska skepp plundrades. Med den brittiska statens godkännande.

Port Royal

Port Royal när det begav sig.

En av de mest kända kaparna var Henry Morgan (1635-88) under vars ledning den spanska staden Portobello plundrades år 1668. Det totala bytet var 75 000 pund, vilket var en enorm summa på den tiden. Exempelvis var den årliga sockerexporten från hela Jamaica  per år omkring 10 000 pund på denna tid. Varje man som deltog i plundringen kom tillbaks med 60 pund var att spendera, en summa som motsvarade två till tre årslöner för en anställd plantagearbetare. andra kända och rika pirater med bas i Port Royal var Roche Brasiliano, John Davis, Edward Mansvelt (också Mansfield), John Morris, Jackmann och Christopher Myngs. 1660 blev Henry Morgan dessutom biträdande guvernör på Jamaica med ansvar för Port Royal.

Port Royal

Port Royal blev snabbt den rikaste brittiska kolonistaden i Nordamerika. Omkring 6 500 (kanske så många som 10 000) personer bodde i staden från 1670-talet till jordbävningen 1692. Det var en tätbebyggd stad på en yta av bara 21 ha med 44 kända barer och restauranger, guldsmeder och mycket mer. Med tiden blev staden allt mer befäst och behovet av pirater som försvarare av staden försvann allteftersom.

Morgan blev adlad 1674 och var i praktiken guvernör på Jamaica från de sista åren på 1670-talet. Han ersattes som guvernör år 1681 av Thomas Lynch som 1683 också såg till att Morgan suspenderades från det råd som styrde Jamaica och som under hela pirattiden agerade mycket självständigt och ibland direkt emot den brittiske kungen beslut. Rådet verkade med Port Royal som bas.

1687 förbjöd Jamaica piratverksamhet och 1688 uteslöts Morgan från Jamaica Council för gott. Vid denna tid var ungefär halva befolkningen i Port Royal involverad i piratverksamhet och den handel som följde med denna. Han dog dock kort därefter. Från denna tid blev Port Royal istället för att vara en säker hamn för piraterna i Karibiska Havet en farlig plats för dem med mängder av avrättningar av sjörövare. 1720 avrättades exempelvis två kända pirater, Charles Vane och Calico Jack. Men innan dess hade staden betydelse dock minskat rejält. Främst på grund av jordbävningen i juni 1692.

Port Royal

Jordbävningen medförde att den på lösan sand byggda stadens norra del försvann i havet, huvuddelen av stadens befästningsanläggningar och hus likaså: jordbävningen följdes också av en tsunami och när det hela var över hade cirka 2 000 personer dött. Sjukdomar och skador från jordbävningen tog livet av ytterligare 3 000 månaderna efter det. Britterna försökte återuppbygga staden, men återkommande orkaner förstörde den upprepade gånger under första halvan av 1700-talet, 1703 brann stadens hus ner, 1722 översvämmades staden, 1750 förstördes den av en allvarlig brand igen och till slut gav britterna upp. Kingston längst in i bukten övertog Port Royals funktion som den viktiga staden på Jamaica. Mellan 1713 och 1905 användes dock Port Royal som en brittisk flottbas.

1907 förstördes staden återigen av en allvarlig jordbävning och har idag en befolkning på omkring 2 000 personer. Staden är idag ett fiskeläge.

Det finns många filmer och böcker som behandlar Port Royal, de mest känd är väl Pirates of the Caribbean.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Nassau – piratrepubliken

Nassau är huvudstaden i Bahamas med 275 000 invånare, vilket är 70% av befolkningen i Bahamas. 1703 intog spanska och franska trupper tillfälligt Nassau som var huvudstad i en brittisk koloni och efter det fanns det ingen guvernör på ön fram till 1718.

Nassau kom under denna tid att utvecklas till en fristad för sjörövare, många av dem tidigare brittiska kapare. Den förste pirat som kom att använda sig av Nassau var Henry Every som 1696 kom till Nassau med sitt fartyg Fancy efter att ha plundrat fartyg med indisk last. Han mutade guvernören Nicholas Trott och på så sätt etablerade en fristad för pirater. Men riktigt utvecklat blev Nassau som piratbas först efter att Trott dött och de spanska och franska trupperna plundrat staden 1703. Henry Every lämnade dock snart ön igen och anses ha dött i England många år senare

1706 utropades staden som en piratrepublik som styrdes enligt en informella uppförandekod av samma slag som fanns ombord på piratfartyg:

I. The Captain is to have two full Shares; the Quartermaster is to have one Share and one Half; The Doctor, Mate, Gunner and Boatswain, one Share and one Quarter.

II. He that shall be found guilty of taking up any Unlawful Weapon on Board the Privateer or any other prize by us taken, so as to Strike or Abuse one another in any regard, shall suffer what Punishment the Captain and the Majority of the Company shall see fit.

III. He that shall be found Guilty of Cowardice in the time of engagements, shall suffer what Punishment the Captain and the Majority of the Company shall think fit.

IV. If any Gold, Jewels, Silver, &c. be found on Board of any Prize or Prizes to the value of a Piece of Eight, & the finder do not deliver it to the Quarter Master in the space of 24 hours he shall suffer what Punishment the Captain and the Majority of the Company shall think fit.

V. He that is found Guilty of Gaming, or Defrauding one another to the value of a Royal of Plate, shall suffer what Punishment the Captain and the Majority of the Company shall think fit.

VI. He that shall have the Misfortune to lose a Limb in time of Engagement, shall have the Sum of Six hundred pieces of Eight, and remain aboard as long as he shall think fit.

VII. Good Quarters to be given when Craved.

VIII. He that sees a Sail first, shall have the best Pistol or Small Arm aboard of her.

IX. He that shall be guilty of Drunkenness in time of Engagement shall suffer what Punishment the Captain and Majority of the Company shall think fit.

X. No snapping of Guns in the Hold.

Den citerade koden användes av George Lowther och Edward Low (Ned Low). Ingen av dem var verksamma i Nassau då de var aktiva efter att Nassau upphört att vara en piratrepublik. Deras uppförandekod liknar de som andra pirater hade och sannolikt liknade en uppförandekod för Nassau dem också.

1713 beräknas Nassau ha haft en befolkning på omkring 1200 personer. Huvuddelen, cirka 1 000 av dem, var pirater. Bland kända pirater som hade Nassau som sin bas märks Henry JenningsCharles Vane, Thomas Barrow, Richard Worley, Thomas AnstisBenjamin Hornigold, Calico Jack Rackham, Anne Bonny, Mary Read och Edward Teach (Svartskägg).

De mest inflytelserika i piratrepubliken var konkurrenterna Hornigold (från 1713 då han tycks ha kommit dit) och Jennings (från 1716). Den förstnämnde var mentor för Edward Teach, Sam Bellamy och Stede Bonnet medan Jennings var mentor för Charles Vane, Jack Rackham, Anne Bonny och Mary Read. Jack Rackham arbetade till en början för Charles Vane. Bonny var Jack Rackhams kvinna och partner och Mary Read arbetade ihop med dem. Teach valdes för en tid till högste beslutsfattare i Nassau med makt över lag och ordning. Jennings var först aktiv som en brittisk kapare med Port Royal som bas och sedan från 1716 som pirat med Nassau som bas.

Edward Englands och Sam Bellamys flagga

Edward Englands och Sam Bellamys flagga

1718 återtog britterna Nassau efter att en ny guvernör, Woodes Rogers, utsetts. Han kom till hamnen med 8 krigsfartyg och hade med sig en amnesti för alla som beslutade sig för att lämna piratlivet. Benjamin Hornigold och Edward Teach accepterade detta. Även Henry Jennings accepterade amnestin efter att ha seglat till Bermuda där han sedan eventuellt kom att bli plantageägare. Alternativt greps han senare av spanjorerna som fängslade honom och så dog han i fängelse. Totalt accepterade omkring 400 pirater amnestin. Hornigold utsågs av Rogers till ansvarig för att bekämpa de pirater som inte accepterade amnesti. 10 greps och i december 1718 avrättades nio av dem. Charles Vane, Edward England, Jack Rackham, Anne Bonny, Mary Read och Stede Bonnet accepterade inte amnestin men kom undan.

Nassau återtogs samt rensades upp och fortet i staden restaurerades så ett spanska angrepp år 1720 kunde slås tillbaka. Piratväldet i Karibien krossade av britterna genom att de placerade krigsfartyg i området på permanent basis. År 1720 var de 124 stycken till antalet.

Jack Rackham

Jack Rackhams flagga

1720 greps Jack Rackham, Anne Bonny och Mary Read. Rackham avrättades i Port Royal, men Read och Bonny tycks inte ha blivit avrättade då de var gravida. Mary Read dog i barnsäng 1721 medan ödet för Anne Bonny är okänt. Sam Bellamy dog i en storm utanför Cape Cod i nordöstra USA när han fartyg gick under 1717. Stede Bonnet avrättades 1718 i Carolina efter att ha tillfångatagits där. Anstis dödades av sin egen besättning 1723 och Worley dog troligen i en sjöstrid 1718.

Edward England och Charles Vane seglade till Afrika men den sistnämnde återvända och hängdes i Port Royal 1721. Edward England dog på Madagaskar 1721 och Benjamin Hornigold dog i en sjöolycka 1719. Edward Teach som accepterade amnestin när han var i Carolina år 1718 återvände till piratlivet och samarbetade med Israel Hands, Robert Deal, Jack Rackham och Charles Vane. Teach dödades i strid i Carolina i november 1718.  De andra kom undan och Israel Hands ska eventuellt ha dött i London några år senare.

Den period som Nassau var piratrepublik kallas den gyllene eran för sjöröveri. Det var också en tid med omfattande kaparverksamhet i europeiska vatten, däribland i Sverige och i Indiska Oceanen (också där med en del svenska kopplingar).

Nassau på 1880-talet

Nassau på 1880-talet

TV-serien Black Sails tar upp flera av de personer som nämns här i ett fiktivt perspektiv. Dessutom förekommer Long John Silver från Robert Louis Stevensons bok Skattkammarön (Treasure Island) i Black Sails. Förebilden för Silver ska ha varit en pirat som stred med Edward England i Indiska Oceanen. Henry Jennings är sannolikt delvis förebilden för kapten Flint i serien. Kapten Flint är dock också en karaktär i Stevensons roman och Long John Silvers kapten. En annan figur från Stevensons roman som förekommer i TV-serien är William Bones (Billy Bones). Troligen föekomerm också John Silvers blivande fru. Den verklige piraten Israel hands är med såväl Stevenson bok som i TV-serien.

En av de viktiga inspirationskällorna för Stevenson var boken A General History of the Pyrates. Formellt skriven av Captain Charles Johnson, vilket dock är en pseudonym. Det är också en källa till information om de verkliga piraterna och deras leverne.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Pirater har ofta varit statstjänstemän

Historiskt sett har de flesta pirater inte svultit utan har varit en slags statsanställda. På svenska kallas denna typ av pirater för kapare, på engelska privateer. Ett annat ord är korsar (franska corsair). I Sverige, huvudsakligen i Göteborg, hade vi många statsanställda pirater i början på 1700-talet och i början av 1800-talet. Många av dem blev rika, exempelvis Lars Gathenhielm, Christian Gathenhielm, Peter Wennerstierna, Christoffer Hedenberg, familjen Knape, familjen Chapman, familjen Gavin och Olof Wijk. Andra var redan rika innan de gav sig på kaperiverksamhet som Jean von Utfall och hans bröder, amiral Sjöblad och familjen Habicht. Nordfrankrike var ett annat känt tillhåll för kapare. En mycket känd brittisk kapare var Francis Drake, en känd fransk var Robert Surcouf.

En del andra kända affärsmän av skotskt och engelskt ursprung som blev inblandade i det svenska Ostindiska Kompaniet kan för sin del ha skapat sin första förmögenhet genom att delta i sjöröverier i Indiska Oceanen. I det fallet handlar det om klassiska pirater och inte kapare som kapade och rövade fartyg i samma farvatten som somaliska pirater gör det idag.

I Medelhavet fanns på 1700-talet stater som var uppbyggda på sjöröveri. Där piratverksamhet hörde till staternas huvudsakliga inkomstkällor. Det handlar om de så kallade barbareskstaterna, Marocko, Alger, Tripoli är väl de kändaste och var de största. De rövade och kapade fartyg i hela Medelhavet samt på Atlanten utanför Västafrika, Spanien och Portugal. En så framgångsrik verksamhet att de flesta europeiska stater på den tiden skaffade sig avtal med dessa länder genom att betala årlig tribut, avgift, för att slippa bli utsatta för sjöröveri.

De flesta länder hade också en aktiv konvojverksamhet där örlogsfartyg följde handelsfartyg för att skydda dem mot andra länders kapare och sjörövare

Den klassiska typen av pirater var affärsmän som hade statliga kaparbrev. Män som blev rika på sjöröveri. Deras anställda, de som gjorde själva arbetet blev inte rika förstås. Men svalt gjorde de i allmänhet inte.

Intressant?
Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , , , , , , , ,

Sveriges största webbsajt om kapare och pirater

Det gamla Göteborg är idag den största webbplatsen med information om Göteborgs historia, den överlägset största webbplatsen vad det gäller det Svenska Ostindiska Kompaniet och den största webbplatsen för information kring svenska kapare och pirater. Kapare var statligt sanktionerade pirater med rätt att plundra fiendenationers skepp. Sajten har en mängd artiklar om kaparfartyg, kaparkaptener och kaparredare.

Svenskt kaperi var under två perioder stort på den svenska västkusten, dels i början av 1700-talet då de framgångsrikaste kaparen var Lars Gathe, hans syskon och kusiner, dvs en krets av släktingar från Onsala med personer som Ingela Gathenhielm (Hammar), Christian Gathe, Nils Nilsson, Olof och Nils Knape och Börje Hansson Wessing.  Vid sidan av släktkretsen från Onsala var det till stor del affärsmän i Göteborg som var redare för kaparfartyg och militära officerare som var kaptener och skeppare ombord.

Läs även andra bloggares åsikter om , , , , , , , , , , ,

Driven av WordPress & Tema av Anders Norén